Jag pratade med en gammal kär vän till mig häromdagen. Vi pratar alltid väldigt filosofiskt och djupt. Det är inte alltid lätt för andra att följa med i våra samtal. Vi pratar dessutom olika språk. Han är engelsktalande. Det som slog mig när jag försökte förklara hur jag har det nu för tiden, är att många filosofiska tankar blir starkare på engelska. Innebörden blir tyngre, helt enkelt. Så är det för mig. När jag uttalade orden ” It´s expensive seconds, to be unhappy”, kändes det i hela mitt inre. En insikt gjorde slog mig,för just så är det. Att vara olycklig de  sekunder vi tillbringar på jorden, är alldeles för kostsamt.

Vi föds med en tidsbank till vårt förfogande. En dag stänger banken och vår tid är slut på jorden. Förhoppningsvis har vi levt ett långt liv, där vi tagit hand om vårt tidskonto på bästa sätt. Att våra investeringar med vår egen tid genererat i en bra hälsa osv. Våra bank-konto är vi gärna noga med. Men är vi lika noggranna med vår tidsbank? Har vi glädje att vår egen tid? Slösar vi den på rätt saker? Eller tillbringar vi mycket av vår tid på saker vi inte har glädje av? Saker som gör oss olyckliga eller kanske rent av sjuka?

Varje sekund vi förfogar över, när vi är på jorden, är dyrbar. Är det då värt att vara olycklig? Något jag tänker utveckla i en tredje bok

Det är ofta så, att man för söker göra sitt allra bästa, hela tiden. Oavsett vad. Gör ditt bästa och allt blir bra, eller?? I alla relationer och på alla arbetsplatser, så förväntas vi att göra det bästa. Det hör liksom till. Jag får ofta höra människor säga att dom gör sitt bästa. Det ska på något sätt vara bra nog. För vem?

Jag har inte blivit upplärd att jag ska göra mitt allra bästa, även för mig själv. Någonstans på vägen, så är det något man liksom ska komma på själv. Att jag också räknas in.

När jag är gammal och grå och sitter och funderar på mitt liv, som just Randi, då ska jag minsann kunna säga att jag gjorde det bästa, även för mig själv. Inte bara för alla andra.

Jag sa inte rabbla upp allt jag inte kunnat göra eller orkat göra av olika anledningar. Jag ska tänka tillbaka på mina drömmar och att jag gjorde mitt allra bästa för att kunna genomföra mina drömmar. Stora som små.

Den dagen jag dör och möter min man igen, så ska jag säga till honom att jag gjorde mitt bästa, även för mig själv. Först ska jag givetvis krama honom i ett par år, innan jag pratar med honom, givetvis. Kramas först, samtal sen. Precis så ska det bli. Det har jag bestämt.

Det är viktigt att vi som individer, tar hand om oss själva på allra bästa sätt. Det är vi skyldiga oss själva. Kan du säga när du lägger dig på kvällarna att du gjort ditt bästa för dig själv, just den dagen? Eller ligger du och rabblar allt du inte hunnit utföra?