Jag önskar att vi är snällare mot varandra. Jag önskar att vi respekterar varandra. Jag önskar att vi har tid med varandra. Jag önskar att vi lyssnar på varandra. Jag önskar att vi tar hand om varandra. Jag önskar att alla hade räknats som lika mycket värda.Jag önskar helt enkelt att världen blir en vänligare plats att vistas i.

Alla äldre, som ingen har tid med. Inte ens deras anhöriga. Att den sjuka blir sedd och hörd, speciellt inom vården. Att barnen blir sedda och hörda. Att allt levande blir viktigare än allt det materiella.Att alla människor har mat och tak över huvudet. Jag önskar egentligen väldigt självklara saker, men varför har det blivit så fel?

Om du bara visste hur många ensamma människor jag möter, som inte har någon. Tänk att vara helt osynlig. Inte saknad. Inte behövd. Detta är verkligheten, inte alls många meter i från dig själv. Detta smärtar mig varje gång jag stöter på en totala ensamheten. Det totala utanförskapet. Att finnas, men ändå inte.

Vi måste börja se varandra om vi ska ha någon plats att vistas på i framtiden. Det krävs inte mycket för att förändra en människas dag. Ett berömmande ord. Ett hej.

Alla kan bidra med sin kärlek, eller hur? Vänlighet och respekt kostar inte ett enda dugg.

Jag önskar att människorna blir mänskligare.