Från:Lyssna på min röst <lyssnapaminrost@gmail.com>

måndag 3 juli 2017 21:17

Till: Förvaltningschefen <forvaltarenavkroppen@gmail.com>

 

Hej du kloke,

Snälla hörsamma en cells rop på hjälp:

Hur många gånger ska en liten cell behöva skrika på hjälp? Ingen lyssnar på mig! Inte arbetsledaren, inte ens du som är förvaltningschef. Du är ju den som har all kunskap. All förståelse och allt ansvar, eller hur? Hur missar du det som pågår mitt framför dig, inom din egen organisation? Ett totalt kaos. Hur ska det sluta?  Vem ska jag vända mig till, om du inte kan förstå? Jag skriver till dig i desperation. Som en sista utväg, önskar jag få dig att förstå allvaret i det som händer på min arbetsplats. En plats du är ansvarig för, men som du väldigt ofta väljer att nonchalera.

Här finns en massa yra hönor som springer runt och kan inget annat än att lägga all sin energi och kunskap på det absolut nödvändigaste. Läckage blir lagar provisoriskt, med i stort sett ingen som helst hållbarhet.

Allt ska tas om hand om sen, sen och åter igen sen. När är det sen? Kroppen hålls allt som oftast ihop med tillfälliga lösningar. En sådan är tabletter i alla dess storlekar och former. Vissa med bättre funktion, än andra.

Några livsviktiga, medans andra bara förstör för oss. En som förstör vår arbetsmiljö och vår uthållighet, är värktabletter. Vi tappar vår klarhet och vår styrka. Det är omöjligt att ha fullt fokus och göra ett bra jobb, när värktabletterna ligger som en dimma över vår arbetsmiljö.

Vi förlorar även arbetare, eftersom de helt enkelt går i dvala. Chefen, människan, kan fortsätta med samma beteende, medans vi får ett rent helvete. Kroppen faller mer och mer isär och hur håller den till slut ihop? Kosten som vi ska få vår näring ifrån, kommer allt mer sällan. Näringsämnena får vi vaska fram, så obefintliga är dom. Tänk så många celler som måste avsättas till detta detektivarbete. Det betyder att deras egentliga uppdrag får vänta. Vilken kedjereaktion sätter inte detta igång?

Med den mat människan äter, ska vi sköta all funktion i kroppen. Lappa och laga. Förebygga. Se till så att allt fungerar som det ska och dessutom skapa nya celler. Det förstår vem som helst att den summan aldrig stämmer. Det räcker allt som oftast bara till för akuta åtgärder. Inget annat. När sen orsak och verkan står och knackar på, blir alltid människan så förvånad. Hur gick det här till?

Jo det kan jag berätta för er, trots att jag är osynlig för blotta människosynen, så är jag oerhört kunnig om kroppens uppbyggnad. Jag har all kunskap som behövs för att förstå hur en kropp byggs. Hur den växer. Hur nya celler skapas. Vilka åtgärder som behöver göras och hur man förebygger. Från dag ett i skapandestadiet, tills kroppen gjort sitt arbete klart och själen kan lämna sin arbetsplats, för den här gången.

Visst chefen (människan) kan vara trevlig emellanåt. Men det är inte samma sak som att chefen lyssnar aktivt och förstår. Var finns åtgärdsplaneringen? Framtidstänket? Hur ska vi kunna göra vårt jobb på allra bästa sätt, med det beteende människan har fått? Det finns inget samarbete. Det krävs oerhört mycket av oss, varenda sekund och vad får vi tillbaka? Vila? Näring? Uppskattning? Absolut inte!

Om vi varit ett vinstdrivande företag i stället för ”fabriken kroppen”, då hade det sett annorlunda ut, eller hur? Då hade det funnit en planering som låg 1 år, 5 år och 10 år fram i tiden. Man vill ju att ens företag ska gå bra och helst ska arbetarna få lön för mödan. Utan glada arbetare, blir det ingen bra stämning. Underskattade arbetare, bidrar inte till 100%. De ser inte till företagets bästa. Varför skulle dom? Det ger ju ingenting tillbaka. Har bara en massa nya krav. Ribban på prestation höjs hela tiden. Finns ett sådant tänk mellan kroppens chef, människan, och dess celler? Som oftast finns det inte förrän något händer i kroppen och den blir sjuk. När en avdelning inte fungerar som den ska, fungerar inte de andra med full kapacitet heller. Det ena ger det andra. Får man exempelvis högt blodtryck, skadas de de celler som inte klarar det nya höga trycket som dom utsätts för. Då kan inte dom arbeta på bästa sätt och kedjereaktionen är igång. Det här förstår ju vem som helst, eller?

Nu fick du något att fundera över. Kanske är du rent av rasande, men vad har jag att förlora på att försöka få dig att lyssna? Dör gör vi ju ändå. Frågan är bara när, hur och varför.

Med vänliga hälsningar

En cell i den fabrik som du är förvaltare av, som kallas kroppen.

När tänker du börja tänka på din framtid? Eller vill du inte ha en framtid?