Ibland behöver verkligheten slå en i ansiktet. Verkligheten som säger att det är sant. Det är inte bara något media har hittat på. Jag har precis varit på en veckas resa i Kenya. Många har ingenting. Inte ens skor på fötterna. De bor i plåtskjul. Barnen växer upp i plåtskjul. Lyckan att få lov att gå i skolan övervinner den långa vägen de måste gå varje dag till sin skola.Skolan har i stort sett ingenting. Glädjen i dessa skolbarn när de stolt visar upp sin skola. Jag önskar fler kunde få se detta. Speciellt skolbarnen, här i Sverige. De gnäller över skolmaten, men de slipper springa hem i 40 minuter för att få i sig lite mat, för att sen springa tillbaka till skolan.
Trots all fattigdom så lös det av glädje och tacksamhet i mångas ögon. Jag ska bli bättre på att fokusera på det jag har och sluta lägga fokus på det jag inte har.
Min sorg och saknad har stått i centrum för min fokus, de senaste två åren. Det går inte längre att ha det så.Jag har ju så mycket annat, som är fantastiskt i mitt liv. Jag ska bli bättre på att leva mitt liv i tacksamhet.
Jag ska absolut tillbaka till Kenya.