.

• Vad händer med kroppen när själen ligger i koma?
• Vad händer när man tar livet av sig?
• Här tittar man tillbaka på tre liv, för att hitta en röd tråd. I ”Bortom Gränsen” koncentrerades det till ett liv.
• Åter-födelseprocessen
• Sorg

.Utdrag ur Bortom Gränsen

Tankarna klibbar ihop, liksom ögonlocken. Det känns som om jag vadar genom kvicksand, men samtidigt är jag inte bekymrad för att sjunka.

Röster kommer och går, både kända och okända. Jag tror de vill att jag ska öppna mina ögon. De vill ha mig vaken, men jag vill inte mer. Ljuset är så skarpt, rena strålkastaren. Okända och kalla händer tar på mig, ibland mjukt ibland hårt. De vänder ofta på min kropp. Rösterna vill att jag ska svara, äta eller på något sätt reagera. Det enda jag vill är att få vara ifred.

– Snälla ni, låt mig vara!

I drömmarnas värld är jag fri. Fri att andas, att dansa, att älska och att äta när jag vill. Jag hör en röst säga i allvarlig ton:

– Nu är slutet nära.

– Vad då, slutet är nära? Vad pratar de om?

Jag vill skrika, nu äntligen ska jag få min frihet tillbaka, men lyssnar någon då? Det är precis som alltid. Vem har tid att lyssna på ord som inte sägs? Bråttomtiden skulle den här tiden kallas och inget annat. Rösterna återvänder:

– Vi bör sammankalla hennes familj.

– Är de inte riktigt kloka på det här stället? Hur ska jag då kunna få min efterlängtade frihet om min familj är runt mig? Vill de mig inte väl eller? Jag vill dö i fred. Kan ingen ta hänsyn till detta? Varför har jag ingen röst?

Ibland undrar jag vem läkarna är till för? Den som ska dö eller för familjen som blir kvar. I och för sig måste de tänka på återväxten om en går bort. Dör en finns det en hel familj kvar att behandla…

Lungorna känns sega. Det rasslar och rosslar i luftrören. Jag kan inte känna att jag andas själv. Nu hann jag aldrig börja röka. Det kan jag spara till ett annat liv om mina nerver behöver just det för att lugnas.

Allt ska inte upplevas under ett liv. Det blir säkert fler tillfällen. Något har hänt med min en gång så rörliga kropp. Jag kan inte röra mig alls. Är den sjuk eller har den möjligtvis gått ut i strejk?

Den har varit väldigt duktig på att arbeta i 84 år. Konstigt om den inte orkar mer, hmm.

– Hur länge har jag legat här? Vilken veckodag är det? Vilken månad är det? Vilket år är det?

Vänliga röster runt omkring mig berättar vad de gör med min kropp, men ingen säger dagens datum. Ingen läser dagstidningen eller förmedlar de vardagliga händelserna. Inte konstigt att min hjärna krymper. Istället låter det så här:

– Nu lyfter jag på din arm.

– Nu får du lugnande medicin och i droppet får du din näring.

– Jag ska bara rätt till kudden osv.

Hur intressant är det att enbart lyssna på det? Nej, det är inte konstigt att drömmarnas värld lockar mer och mer. Där finns stimulansen, inte här.

Dimman tätnar och min röst tystnar. Orden finns inom mig, men de kan inte komma ut. Varför vet jag inte, men jag bryr mig inte. Jag har pratat hela mitt liv. Förstår om min mun tröttnat.

Det växer fram en känsla om att nu är det bråttom. Nu är det snart dags. Du vet den där känslan inom dig, då hela ditt inre sprider:

– Skynda dig du vill väl inte komma försent. Tänk om du missar inledningen.

– Skynda, skynda!

Vad det är bråttom till, har jag ingen aning om i mitt huvud. Mitt inre förmedlar det starkt.

En dörr öppnas och trippande steg hörs. En ljuv och späd röst berättar att min familj är underrättad. De skulle skynda sig och försöka vara här inom en timme.

Hur ska jag kunna förmedla till denna ljuva och späda röst att det är onödigt att de skyndar sig. Jag tänker ändå inte vara här när de kommer, så det så. Ut ur min mun kommer bara rossel och gurgel.

– Snälla, lämna mig ifred nu så att jag hinner rymma härifrån. Måste iväg innan de kommer.

– Har jag nu allt med mig? En vanlig tanke, men dit jag ska behövs ingen packning. Där finns redan allt jag kan behöva.

Trippande steg, dörren öppnas och stängs. Äntligen ensam.

– Hur gjorde man nu?

Varför glömmer man bort det för varje gång det ska ske? Jag har dött minst 300 gånger och ändå glömmer jag det. Låt mig nu tänka.

– Först släpper jag iväg alla tankar som far runt i huvudet. Det gör att jag slappnar av. Sen bara kallar jag på min Ängel.

– Hämta mig nu! Mitt liv är slut för denna gången. Jag har fullföljt min praktikväg. Datumet för avslutet på min praktikplats är kommen.

En röst långt borta svarar:

– Vänta lite, alla är inte på plats ännu. Tålamod min kära, det har du tränat på i detta livet. Visa att du lärt dig det!

Dimman omsluter mig ännu mer. Känslan av förvirring tilltar. Vad då? Tålamod?

Vad ska jag visa? Någon puffar till min kudde och säger milt:

– Hej mamsen, nu är jag här.

– O nej, inte det med. Då är det kört för denna gången, typiskt.

Det är den röda tråden under mitt liv. Saker som planerats höll aldrig måttet.

Mummel hörs runt mitt huvud. Låter som små bin surrar fram orden: minuter, timmar eller dagar, vem vet? Långt kvar är det inte. Tyst gråt hörs. Jag kan inte trösta, eftersom min röst inte hörs. Vetskapen om att det inte är upp till mig att trösta min familj just nu växer  starkare och starkare fram inom mig. Andra kommer att ta hand om tröstandet. Min tid är förbi. Examensdagen närmar sig. Du vet, känslan i magen på morgonen som berättar att idag är dagen du väntat på.

Många kända ansikten sluter upp runt mig. Min käre make tar kommandot, som alltid. Han säger:

– Nu är det dags. Ta min hand så följs vi åt. Många väntar på dig och alla är samlade nu.

Även min gamla katt är med i följet.

Dimman runt mig skingras. En lätthet sprider sig i min sargade och gamla kropp. Suck, äntligen.

– Nu är det gjort, min kropp.

Jag ser min kropp som ligger kvar i sängen. Den är bunden till slangar, respirator och övervakningsapparater. En stund står jag kvar vid sidan om sängen. Ett litet hejdå till min kropp som har tjänat mig så väl detta livet. Jag kunde nog ha varit lite mer lyhörd för vad den önskade. Gett den rätt sorts mat och mer motion. Pysslat och tyckt om den lite mer, kanske lite sent att tänka på nu.

Lilla Sophia, min kära dotter, gråter tyst. Hennes man håller sin hand lätt på hennes axel. De kommer att kunna hantera min död bra. Hela mitt hjärta vet det.

En skön känsla av att äntligen veta öppnas inom mig. Lik en vårlök som längtat efter solen och värmen och sakta börjar växa igen. Ett slumrande som väcks till liv. År efter år. Liv efter liv.

Sakta vänder jag mig om mot min man och nickar. Nu följer jag med. Konturerna av mitt sjukrum suddas ut. Ett starkt sken lyser upp en väg framför oss. En bomullskänsla omsluter min själ. Jag känner ett lyckorus över att äntligen få komma hem igen. Min gamle katt stryker ömt mina vader. Min mans hand känns varm och trygg i min hand. En känsla jag har saknat länge, men inte glömt bort. En man kommer gående emot oss, långt där framme. Stilen känner jag igen, liksom skrattet. Det är min lillebror Tony som gick över för länge sedan. Vi möts igen. Kan det bli bättre? Hjärtat gör volter av lycka. Han är sig lik. En stor kram omsluter mig.

– Hej syrran kul att ha dig här,

Hans ord känns som en varm bris i mitt inre. Denna kram har jag längtat efter. Tänk att vi ses igen!

Jag känner längtan växa inom mig.

– Mamma, pappa, mormor, farmor och alla mina kära vänner, här kommer jag. Vad vi ska ha mycket att prata om!

Ljuv musik hörs. Ljuset leder oss fram. Hur lång tid som gått vet jag inte. Jag frågar min man, men han visar sin arm. Ingen klocka behövs här. Han säger:

– Vi har ingen tid att hålla eller passa. Tiden finns bara kopplad till livet på jorden, inte här hemma.

Jag som aldrig ens tyckt om klockan, så härligt att äntligen slippa den.

Nu delar sig vägen och min man släpper min hand. Han berättar att sista vägen måste jag gå alldeles själv. En lätt oro sprider sig inom mig.

– Tänk om jag tar fel väg!

Lugnt förklarar han att den väg som är min lyses upp hela tiden. Följ den och du kommer rätt. Han berättar vidare:

– Jag finns där när du kommit fram oavsett hur lång ´tid´ du tar på dig.

Han kramar mig lätt och vänder sig om och går ifrån mig.

Jag följer hans ryggtavla när han går iväg.

– Varför lämnar han mig nu?

Denna undran stör mina tankar en hel del. Lite tung i hjärtat fortsätter jag min vandring framåt. Vad har jag annars för val?

Vägen lyses upp med ett varmt och behagligt sken hela tiden. Musiken finns kvar och bomullskänslan i hjärtat återvänder så sakta. Samtidigt som vägen känns bekant kan jag komma underfund med på vilket sätt. Vägen slutar vid en stor dörr.

  ”Under Väntan”

Den här boken handlar om: