Sorg tar tid. Sorg syns inte alltid utanpå. Sorg hörs inte alltid i ens röst, men sorg känns i varenda cell. Kylskåp ska fyllas.Tvätt ska tvättas. Huset ska städas. Räkningar ska betalas. Bilen ska tankas. Helt vanliga vardagsbestyr som vi alla gör, utan att lägga så mycket energi i. Man gör det helt enkelt automatiskt. När man har en stor sorg, av olika anledningar, så är allt otroligt tröttsamt att utföra. Man gör det man ska göra. Man gör det som förväntas av en, men betyder det att man lever? Jag lever när jag förmedlar budskap från Andevärlden till mina kära klienter. Resten av tiden genomför jag bara. Så är det nu och så får det vara tills det känns annorlunda.Sorgen läks i sin egen takt och jag får helt enkelt ha tålamod med livet.

Att hamna i sorg är som att hamna i ett fängelse. På obestämd tid. Du vet inte här länge du måste vara där. Du vet inte riktigt vad du gjort för att hamna där. Du vet inte hur timmarna och dagarna kommer att se ut. Du har absolut inget val. Du kan inte helt plötsligt säga att ”nu vill jag ha permission för jag orkar inte vara här längre”. Sorgen är med dig vad du än gör, varje andetag, varje steg och den hoppar fram och skrämmer dig när du minst anar det. Sorgen är ingen snäll följeslagare. Sorgens fängelse är inte en behaglig plats.

Sorgen finns i varenda liten cell. Som ett elakt virus har invaderat ens kropp. Inget hjälper på smärtan. När sorgen tar vid, tas livet bort, på obestämd tid. Ja, tiden går vidare. Du avtjänar din sorgeperiod, men hur blir livet sen?

När ni möter människor i sorg, minns att smärtan syns inte utanpå. Den sitter etsad i själen. Det är där den har sin boning, på obestämd tid.Sorg kräver tålamod, både från den som sörjer och från de som finns runt omkring.