Jag njuter av de sista sommardagarna. Vill inte riktigt acceptera att hösten är på väg. Det syns på träden, om inte annat. Så det går inte att förneka. Jag vill stoppa tiden. Njuta lite till. Får liksom aldrig nog av sommaren. Det finns en tröst i att hösten snart är på väg. Det är att då kommer barnbarn nummer två. Förra hösten kom nummer ett. Om ett par veckor så kan jag titulera mig både mormor och farmor. Hur hamnade jag här? Visst min ålder säger att det är brukligt att få barnbarn, men hur snabbt har inte detta gått? Min ålder alltså. Tiden går alldeles för snabbt och jag hinner inte med. Åldern tickar på.Lik en sekundmätare.Det är så mycket jag vill hinna med, innan kroppen slår till bromsarna. Jag vill hitta en mer slow-motion-hastighet på mitt liv.

Men hur får man tiden att gå i slow-motion, med inslag av paus med jämna mellanrum? November till mars kan spolas snabbt förbi, sen kan resten av året gå långsamt. Då jämnar det ändå ut sig. Tidsmässigt.

Slow-motion-liv. Hinna lika mycket, medan tiden går betydligt långsammare, så det blir mindre stress.Detta vill jag ha.